Anna Aminoff & Karl Axel Rydman del 2


BREV SKRIVNA 1903


Sedan hösten 1902 praktiserar Atte på Saaris under sin blivande svärfar Ivan Aminoff. Under sommaren söker han inträde vid olika lantbrukshögskolor, dock utan att lyckas. I slutet av oktober reser han på vinst och förlust till Ultuna utanför Uppsala, där han hoppas bli antagen som elev vid lantbruksskolan. Anna (17 år) och Atte (21 år) är förlovade, dock ej eklaterat. Anna, nybliven student, bor hos sina föräldrar Ivan och Josefina Aminoff. För att finansiera en resa till Sverige renskriver hon protokoll m.m. hos fru Johansson, vars lilla dotter Lisa, som hon också läser med, går henne på nerverna genom sitt ständiga lipande. För att komma hem till julen är Atte beroende av att få pass, eftersom han är i värnpliktsåldern, och har beslutsvånda huruvida han skall åka hem på falskt pass eller fira julen ensam i Sverige.


Annas familj bor dels på Saaris (ca 3 mil nordväst om Åbo), dels i Åbo på Handtvärkargatan 2. Pappa Ivan (f 1847), sjökapten, har ett förflutet bl.a. som befälhavare på S/S Åbo på rutten Stockholm-Åbo, på flodångare på Volga och som chef för Bröder Nobels tankångarflotta på Kaspiska havet. Gift 1878 med Josefina Jansson, f 1859. Av Annas nio syskon studerar Erik (f 1879) till bergsingenjör i Freiberg i Tyskland, medan Greta (f 1881) skall börja studera vid Carolinska Institutet i Stockholm. Gustav (f 1884) studerar vid Polytekniska Institutet i Helsingfors. Övriga syskon (Märtha f 1887, Berndt f 1889, Helena f 1892, Claes f 1895, Svante f 1897 och Sten f 1901) bor hemma.


Attes familj bor på Gertrudsgatan 7 i Åbo. Pappa Axel (f 1843) är jurist och tjänstgör som landssekreterare vid länsstyrelsen. Han vägrar att underkasta sig det ryska förtrycket och tvingas därför avgå den 1 maj 1903. Han får därefter plats på ett advokatkontor i Åbo. Mamma Hilda (f Munck 1849) är hemmafru och bidrar till försörjningen genom renskrivning och inackordering. Av Attes syskon har Gunnar (f 1880, kallad Gunni, ibland även Skvirre) varit på sjön och läser nu på Navigationsskolan i Åbo. Han har haft ett förhållande med Martha Goldmann, som emellertid övergivit honom och gift sig med en annan. Ingrid (Inni, f 1885) läser på Carolinska Institutet i Stockholm, Ester (Esso, f 1886), nybliven student, läser bl.a. kemi i Helsingfors medan Magnus (Manne, född 1891) går i skola i Åbo.


Mellan raderna kan man ana sig till det ökande ryska förtrycket i Finland. Att så litet konkret ändå sägs i breven beror sannolikt på rädslan att brev skall öppnas av ”spioner”. Motsättningarna mellan finsk- och svenskspråkiga studenter skym-tar också fram när Yrjö-Koskinen (känd fennoman) skall begravas.

Renskrivet maj 1998 av Finn Rydman

Ultuna den 6 november 1903


Min innerligt saknade vän!


Du kan inte tänka dig, hur glad jag blef, då vaktmästarn kom och anmälde, att att posten hade anlänt, och jag som inte kunde ana, att jag kunde vänta bref, och det hela två stycken. Mamma hade också skrifvit ett bref på sex sidor, så att jag med ditt bref kunde räkna på hela tolf sidor. Jag har just skrifvit till Pappa ett bref på tio sidor och är illa rädd att ej få tid att skrifva till dig, ty vi skulle hafva ett kår-möte, som dock räckte lyckligtvis ej längre än omkring tjugo minuter. Mötet tog sin början klockan fem, och nu skrifver jag i största hast för att ej måsta genast afbryta, ty vi skola var klockan sju nere vid matsalen för att spisa kväll.


Ordningen här vid Ultuna är mycket god, ty föreläsningarna tager sin början re-dan klockan sju, eller en kvart på åtta, ty vi håll på den akademiska kvarten. Efter första föreläsningens slut, som räcker naturligtvis en timme gå vi alla och äta vår frukost, sedan hafva vi igen från nio en föreläsning och ännu en till klockan 11, men detta blott de första fyra dagarna i veckan. Ännu äro vi upp-tagna från klockan elfva till två, då vi antingen hafva ritning eller laborationer. Om lördagen äro vi lediga från klockan tio, så framt inte rektorn bestämmer, att någon af lärarna skall göra ronder med oss i stallarna. Klockan två äta vi mid-dag, och vi lägre årskursister äro sedan lediga den öfriga delen af dagen. Tillsvi-dare äro vi ju inte så strängt upptagna och behöfva blott tentera ett ämne före julferierna, nämligen matematiken. Om man ändock vill följa noga med måste man nog ta´ och skrifva och läsa till hvarje föreläsning, i synnerhet i kemi, ty eljes får man så mycket svårare, då det gäller att tentera.


Du intresserar dig visst för kamraterna här på Ultuna, och då skall jag först nämna några ord om de finska. Som du redan vet, finns Karl Neovius här, och jag hade turen att få rummet bredvid hans, så att vi äro de närmaste grannar un-der det kommande året. Efter det att jag hade ätit min första middag här och just hade kommit ut, möter jag till min stora förvåning icke mer och icke mindre än vännen Roman från i våras. Ödet skulle så länka våra steg, att vi än en gång skulle träffas, men hoppas jag dock, att detta sker under andra omständigheter än i våras. Ännu finnes här två finnar, en Silander från Tammerfors och en Gran-lund från Helsingfors trakten. Med den sistnämnde har jag varit skolkamrat, ty han blef året före mig student från Läroverket för Gossar och Flickor, men för min del hade jag ej så skilt stora sympatier för honom den tiden. Bland de svens-ka kamraterna ser man nog ett och annat, men till deras beröm måste man dock säga, att de hafva varit mycket vänliga mot oss finnar. Mest har jag känt mig dragen till en Karlsson på andra årskursen, en mycket hygglig ung man. Han har varit särdeles vänlig mot mig, och det var äfven han, som gaf mig husrum den första natten, ty jag fick sofva inne på hans soffa. Af alt att döma tycks han vara mycket ordentlig, ty han är ju dessutom nykterist och en allmänt aktad kamrat af de öfriga kårmedlemmarna. Men nog är det både ynkligt och löjligt att se kam-rater, som ej kunna stå på sig, utan gifver sig ut till allmänt drifkucku. Nu i höst kom hit en viss Jansson, hvarifrån han är eller hvarifrån han har kommit, har jag ej reda på, men till det yttre förefaller han att vara rätt ålderstigen – och alt nog – alla drifva med honom till den grad, att man ofta vill riktigt kikna af skratt. Det ena talet efter det andra har hållits till honom, alt bara idel skoj, men nog stiger han alltid upp på en stol och svarar, under det de öfriga alltid inflikar ett och an-nat, som sporrar honom än mer. Dessutom tror jag, att han har lätt att taga sig ett glas för mycket och uppmuntras af kamraterna ännu därtill, så att få se, hur det kommer att gå för den stackarn.


Från ett till ett annat, jag glömde att omnämna, då jag tidigare i brefvet talade om finnarna, att här finnes ännu en Boije, en för detta kadett. I går på eftermid-dagen hade vi fyra finnar Granlund, Boije, Kalle och jag inbjudit några kårmed-lemmar, förnämligast af de äldre, hvilka hade visat oss mycken vänlighet. Det var helt enkelt med kaffe efter middagen – naturligtvis hade vi litet punsch med, och stämningen var rätt bra.


I morgon gå Kalle och jag till Upsala, ty jag måste skaffa mig ett och annat till mitt rum. Jag har ännu ej någon lampa, utan måste skrifva vid skenet af ett stea-rinljus, så att du får ursäkta om jag ej ser raderna. Dessutom måste jag skaffa mig gardiner, ett ritbräde m.m. Om du ville vara så vänlig – ifall du orkar och har tid – och gå till Mamma och tacka henne för brefvet, samt om du ville säga henne, att vaktmästaren har skaffat mig ett bolster och en dyna, hvardera fylda troligtvis med hö eller halm, men man sofver alldeles ypperligt på dem. Mamma var nämligen orolig, att jag ej skulle hafva ordentligt, men inte fattas det numera någonting i den vägen. På samma gång kan du få läsa mitt bref till Pappa, och du kan läsa eller berätta litet, hvad jag skrifvit till dig, ty jag har nog försökt att ej skrifva detsamma.


I kväll hafva vi dessutom klubbmöte, och jag har ej just någon lust, men måste väl gå dit ner på en stund. Altför länge stannar jag ej, ty jag är ganska trött och måste tidigt upp nästa dag.


Jag slutar nu för denna gång. Många hälsningar till alla där hemma och många pussar uteslutande till dig från din egen

Atte






Ultuna den 8 november 1903


Min egen älskade Anna!


Nog är det ändå förfärligt att måsta vara här. Jag tror, att man nästan ångrar en smula, att man alls började och aska om sig hit, utan stannat helt beskedligt hemma. Det blir nästan värre dag från dag och tanken att ej slippa hem i jul är rent ut sagdt olidlig. Man känner sig så gränslöst ensam, och då man kommer upp på sitt rum och dess kala väggar, håller modet mången gång på att brista, och detta har det också gjort, ty så gammal jag än är, har jag i mitt stilla sinne gråtit en och annan tår. Jag skrifver detta till dig, ty jag vet, att du ej missförstår mig och anser mig sjåpig. Kalle påstår sig med bestämdhet resa hem i jul, och då får man det ännu svårare.


Om Mamma skulle förundra sig öfver mina kråkfötter på sista sidan i det bref, som jag den sjätte skref till Pappa, så kan jag meddela dig, att de härleda sig däraf, att jag var i en mycket upprörd sinnesstämning. Nästan mellan hvarje rad måste jag gå ut och styrka mig med ett glas vatten, ty handen darrade förskräck-ligt, och stora tårar runno ned för mina kinder. Jag var mycket rädd för, att nå-gon skulle komma och knacka på min dörr, ty då skulle han nog hafva lagt mär-ke till mitt upprörda ansikte.


Kanske har jag redan skrifvit till dig, att mitt rum ligger mot öster, hvarför jag har den fördelen mot andra första årskursister att få se solen, som de senaste dagarna har nog varit huld att visa sig. Jag bor visserligen i tredje våningen, men har i stället den härligaste utsikt. Fyris ån flyter på ett stenkasts afstånd och i bakgrunden reser sig en mycket vacker skog. Du må tro, att det är en förtjusande tafla att se månen stiga upp och kasta sitt sken på Fyris böljor. Jag blir alldeles hänrykt hvarje gång jag tittar upp, ty jag kan sitta på min stol framför bordet och ändå obehindrat se den glittrande vattenytan. En gång måste jag riktigt släcka ljuset och hade då dig redan i tankarna i min famn. Hvad det då hade varit för-tjusande att i månens sken få sätta en varm, innerlig kyss på din panna. Jag stod länge midt på golfvet och betraktade detta härliga sceneri, ty månen var just be-skuggad af lätta moln. Jag måste på det bestämdaste opponera mig mot skaldens ord:


Hvad det är skönt ändå

här i naturens sköte

långt bort från Fyris å

o.s.v.


ty utan denna lilla å, som i själfva värket ser ut som ett större dike, skulle jag hafva mången njutningsrik stund mindre. Det är egendomligt, att så pass stora båtar – som ungefär vår Aino eller Salo – gå uppför ån ända till Upsala.


I går var jag till staden och lade mig till ett och annat. Jag har möblerat litet om mitt rum, och då jag får upp mina gardiner, misstänker jag, att rummet ändå till sist blifver ganska trefligt. Vi Ultunesare hafva ställt det mycket bra för oss, ty då vi äro i Upsala på uppköp, så säga vi bara till i butiken, att det skall skickas dit och dit före en bestämd tid, och bodbetjäningen bockar alltid förtviflat för oss höga kaxar. Äfven hålla vi oss med en skild åkare, som har rättighet att taga af oss 2 kr 50 öre för en landå och 1 kr 50 öre för en droska. Dessutom är det en gammal sed, att kusken skall hafva 50 öre. I landå åka vi alltid, ty det blifver billigast och bekvämast för oss. I går, då vi kommo från staden, hade vi en dylik, men vi voro fem om den, så att det blef 60 öre med dricks för hvar och en. Van-ligtvis går man till fots till staden, ty det åtgår på vägen en fyratio minuter, så att man just får sig en lämplig promenad.


Den där stackars Jansson, som jag skref om i mitt sista bref, har nu till slut tagit sitt förnuft till fånga och visat sig äga en karaktär. Sedan han under hela veckan inte sett en nykter dag, blef han med ens nykterist eller rättare absolutist och i går var det hans första nyktra dag. Alla, som han mötte, frågade också därför af honom: ”Nå, hur käns det nu Jansson, att vara nykter”. Jag måste säga, att jag fick riktig högaktning för honom, ty fastän de hur bjödo åt honom på sista klubbafton, så drack han bara sitt kaffe. Han hade samma dag mått så grundligt illa, och gick därför tidigt till sängs, men blef så där tio tiden väckt af en hel hop ynglingar, hvilka ville hafva honom på klubbafton. Till sist måste han kläda på sig och kom ner, men då han åter skulle gå att lägga sig, märkte han, att nyckeln hade blifvit inne i hans rum. Vi hafva amerikanskt lås på hvarje rum. Klockan var då redan mycket, och de sade åt honom, att han inte så här sent kunde gå och väcka städerskan. Vi föreslogo honom, att han skulle slå sönder rutan, som finnes öfver hvarje dörr, och betala då fem kronor, men detta gick han ej in på, utan vi hjälpte nu sedan honom med att bända upp hela ramen, och när detta var gjordt under publikens enorma jubel, ty det skreks, så att det ljöd i alla tre vå-ningarna, klef visligen en till först in och därpå fick Jansson ännu klifva genom rutan, hvarefter dörren gick opp för de öfriga och hela hans rum fylldes med folk, som skränade och ställde hans säng i ett ypperligt skick. Någon lär ännu fylt ena stöfveln med vatten, men snart gaf man honom dock ro.


Dock skrämde vi honom med att han hade fått stämning. Här i ”Kåken” finnes det två ordningsmän, en i hvardera korridoren, som skall hålla ordning om nat-ten. Hör ordningsmannen något buller, och om han då stöter på någon, äger han att stämma mannen inför domstol, som dömer honom till böter. Råkar detta vara en oskyldig, måste han då svära sig fri, så att nog hålls här en viss ordning, fast än det är bara elever, som husera i byggningen.


Det var nog min mening att skrifva till Mamma, men nu är klockan redan så mycket, och jag tänkte redan bara skrifva till dig på fyra sidor och sedan litet till Mamma, men nändes inte, utan nu fick Mamma blifva utan bref. Hälsa henne ifrån mig, ifall du träffar Mamma och säg att jag mår bra. Hjärtliga hälsningar och många pussar från din

Atte


Skrif om detta bref kommer dig tillhanda med måndagsturen, ty brefvet går

härifrån samma dag.



Ultuna den 13 november 1903


Kära, älskade Anna!

----


Från mina bref till hemmet har du kanske redan läst, att jag nu sist och slutligen fått mitt rum i något så när ordning. Det är med ett visst välbehag, som man numera träder in i sitt kyffe, och du kan väl förstå, att det är med en stolthet, man blickar omkring sig, då man har fått ställa i ordning hvarje smula själf. Gardinerna ha´ lyckats riktigt bra, och jag har jämfört dem med mina kamraters, och måste säga, att nog äro mina om möjligt bättre uppsatta än deras. Jag kan ej begripa, att det till sist gick så bra med dem, ty nog föreföll det tröstlöst i början, men jag hade beslutit, att det skulle gå, och du känner väl mitt valspråk af gam-malt: ”Man kan, bara man vill”. Ofta sitter jag långa stunder och beskådar mitt värk, ty nu är det väl ett helt mästervärk att få vecken jämna, och det har jag, min egen älskade Anna, lyckats få. Du kanske tycker att jag berömmer mig själf litet för mycket, men då jag ej hade tänkt, att man ännu skulle måsta lära sig alt sådant här, så förlåter du väl mig med mina många och stora brister. Inte är det alls dumt, att man lär sig ett och annat, i synnerhet för en jordbrukare, som ändå måste finna sig i mångt och mycket. I en framtid kan du helt lugnt få sitta i en bekväm länstol och kritisera, då jag i mitt anletes svett bråkar med våra gemen-samma gardiner. Det blifver värkligen – som du ju redan skref om – ljufliga tider; icke allenast för dig, utan äfven för mig, som får stå till tjänst åt en så söt och rar fru, som du säkert kommer att blifva. Jag kan med alt skäl påstå, att det nog är mången, som då afvundas mig, och du kan vara viss på, att jag då kom-mer att gå omkring som idel solsken, ty jag har i synnerhet nu känt det på mig, att det är blott ditt sällskap och din närvaro som fattas för att jag skall nå para-disets portar.


I Upsala studera en tio stycken finska studenter, hvilka hafva bildat en finsk klubb, som sammanträder hvarje fredag. Dit höra bl.a. Carl Gustaf Creutz och Kalle N, och jag blifver väl intagen i dag. Kalle gick till staden genast efter mid-dagen, ty klubben skulle sammanträda på eftermiddagen, men jag beslöt att stan-na och skrifva bref, ty jag kan ej med säkerhet lofva bref med måndags turen. Jag res ju till Stockholm och återvänder därifrån först söndag kväll, så att nog blifver väl det svårt att hinna, men om jag bara på något sätt kan ställa om det, så nu försöker jag mitt bästa.


Du tycks få ett ganska slarfvigt bref, men jag skrifver för pinkära lifvet, för att hinna med så mycket som möjligt, förr än jag skall ned till ”syltan” och få mig litet kvällsvard. Efter måltiden måste jag nämligen gå till en kamrat och skrifva af hans anatomi anteckningar, och om jag då ännu får tid, så måste jag skicka hem några rader, ty Pappa gjorde mig en del frågor, som med det snaraste måste besvaras.


De här sista dagarna hafva vi haft ett förskräckligt göra. Mellan elfva och två hafva vi varit nere på ”asis” – förlåt det fula ordet – och det har minsann ej varit det trefligaste om ock det intressantaste. Vi hafva nämligen hållit på att stycka ett armt, gammalt hästkreatur i små bitar, och detta på det mest barbariska sätt. Alla hafva vi nämligen små knifvar, med hvilka vi karfva om. Vi äro tre i hvar grupp och skall då undersöka en viss del, som doktorn bestämmer. Den grupp, som jag tillhör, har att söka reda på de musklerna, spottkörtlarna m.m. på häs-tens hufvud, och det första vi måste börja med, var att aflägsna huden från huf-vudet. Man måste då gå ytterst försiktigt till väga, ty man fick ej stöta till de oli-ka musklerna och körtlarna. Det är nog hemskt att behöfva vara där i hela tre timmar, och se det förskräckliga barbari, som vi utöfva. Än sågas eller aflägsnas något ben med yxor, än karfvas det med knifvarna, och nu på tredje dagen är hästen totalt sönderstyckad. Hvarje grupp har sedan sitt skilda bord, och på dem får man yttermera massakrera de skilda delarna. Doktor Åderman, som vi hafva i anatomi, håller sedan föreläsning öfver hvarje del särskildt, och i nästa onsdag hafva vi en klåning öfver musklerna och tarmarna.


Här i ”kåken” hafva vi ganska stränga regler, och rektorn har gifvit elevkåren om hand att själf tillse, det ordning och skick är rådande. I natt var här dock ett värre oväsen. Kåren utser en ordningsman i hvardera korridoren, och han måste då alltid komma ut från sitt rum, om han hör något oljud. Ordningsmannen äger då att stämma, och han får äfven göra detta på blotta misstanken, om han ej råkar någon på bar gärning. Hvar och en som är stämd äger då att svära sig fri, om han är oskyldigt stämd. Förr – och jag tror ännu under Akkis tid – var det brukligt, att då det hade blifvit valda nya ordningsmän, så skulle dessa sedan på natten döpas, men nu är all vattendöpning förbjuden vid tio kronors böter. Er-känner den, som är stämd, sig skyldig till skrål och oväsen under natten, så belägges han med två kronors böter. I sista natten höllo de på i en och en half timmes tid med tjut och hvisslingar, så att det ljöd i hela ”kåken”, och alla vak-nade redan vid det första utbrottet strax efter tolf. De skränande gingo sedan in till ordningsmännen och höllo tal till deras ära, och detta är ej förbjudet, bara man inte skrålar.


Hvar och en har sin dörr med ett amerikanskt lås i regel, och då det knackade sakta på, måste ordningsmannen komma och öppna, men hos honom vågade de ej så öppet göra förtret, som hos en Lemke, hvilken lär vara känd för att ej borsta sina tänder. Nattvandrarena fingo tag i skoborste och bådo ”kufen” Lemke gå till staden och skaffa sig blanksmörja, så att han skulle få sitt ”gula garde” rent. Dessutom lär de ha lyftat honom från sängen och bäddat om den. Lemke måste naturligtvis öppna dörren, ty eljest skulle de tagit rutan ofvanför dörren och klifvit den vägen in. I alla fall lära nu ett par af dem få böta ända upp till tolf kronor och de öfriga slippa väl med två kr. Det är nu alltid så här i början, som de bruka ställa till förtret, ty efter jul hinner ingen, och det blifver sedan gam-malmodigt. – Nej, nu måste jag sluta för att hinna med litet annat ännu i kväll, ty jag har varit redan på ”syltan” och åt en gång för unders skull en rätt god kvälls-vard. God natt nu med dig. Jag kysste just ditt fotografikort, men det var ej alls detsamma som…, ty glaset var i vägen o.s.v. Din egen

Atte



Ultuna den 20 november 1903


Kära min egen Anna!


----



Tiden går förfärligt fort här, ty förr än man vet ordet af, så har ju hela november gått. Det är nog en bra sak, och om det kommer att fortgå på detta sätt, så får man ju snart träffa sin egen älskling. Vi äro i sträng sysselsättning hela förmid-dagen, och den återstående delen af dagen har man alltid någonting smått och godt, ty vi hafva att läsa i synnerhet anatomi, som är ganska inveckladt med sina otaliga namn, och alt måste man naturligtvis kunna. Kemi förefaller äfven så här i början litet svårt, och i detta ämne kan man åtminstone fuska eller lämna det på framtiden, ty i nästa månad få vi börja på laboratoriet, och då måste väl grun-derna vara klara. Ännu hafva vi föreläsningar i två ämnen, nämligen byggnads-lära, som är ganska intressant, och praktisk matematik, som i sin tur är ganska tråkigt. Detta ämne skall ändå vara borttenteradt före julferierna, och är således det första, som man får lämna bakom ryggen – skada bara, att det ej är det sista. Det kändes rätt skönt, när man i dag slapp dissektionerna för denna vecka, och vi hoppades redan att slippa altsammans, men i dag förklarade doktorn, att han i nästa vecka skall anställa förhör med oss öfver hästens olika delar, och efter detta får vi ännu en kalf att undersöka. Det är nog i och för sig ganska intressant, men tiden förefaller dock lång att stå där i hela tre timmar. Ibland kan doktorn hålla ett föredrag, som räcker i det närmaste en hel timme, och då måste man stå hela tiden och höra andäktigt på, och i synnerhet i dag kände jag mig ganska trött, ty han höll två lika långa föredrag efter hvarandra, och jag, som aldrig bru-kar ha´ hufvudvärk, kände ganska stark värk öfver högra ögat. Nu är den nästan borta, men jag har känt mig ej alls frisk de här sista dagarna. Jag tror, att jag har förkylt mig, ty jag har på samma gång haft duktig snufva, och jag som alltid brukar hafva mitt universalmedel mixtura simplex hemma, råkar för tillfället vara utan. I går lade jag mig redan klockan nio, för att jag kände mig ganska skral, och under natten hade jag ej häller ro, men det är till all lycka öfver, så att, om du träffar Mamma, oroa henne nu inte för den saken. I allmänhet är jag ju mycket frisk af mig, men då jag en gång insjuknar, så är jag ganska pjåkig af mig – eller hur.


Jag var just nere på ett kårsammanträde, och där beslöts, att vi skulle hålla i början av december ett s.k. spex, och då kommer troligen att uppföras ”Skan-dalen i natt”, samma stycke, som Greta, Inni och jag sågo i Stockholm. Vi ha´ ju inte tillgång på kvinnliga artister, och då måste de manliga ikläda sig fruntim-merskläder. Jag har sett ett kort från sista årets tillställning, och de taga sig rik-tigt bra ut, där är en yngling – klädd till fruntimmer – som är så förtjusande, att man nästan blifver kär i honom. Han ser i värkligheten riktigt bra ut, så att, om du i nästa februari kommer på Ultunabalen, är det nog fara å färde för mig. Alla ”perukerna” äro inbjudna och dessutom Källarmästarn med fru.


Jag hade just telefonbud från Upsala, att finska klubben sammanträder i morgon kväll klockan 8.30, så att jag får gå dit två gånger i morgon, d.v.s. till Upsala, ty jag måste ju gå äfven på förmiddagen för att sitta om hos fotografen. Ännu är jag ej intagen i klubben, men jag hoppas att blifva det i morgon, och då måste jag således var gäst så länge tills min fråga kommer före. En hel hop litteratur, som berör fäderneslandet, har klubben prenumererat på, och som sedan cirku-lerar medlemmarna emellan. Vi får tidskrifterna hit till Ultuna till sist, men vi hafva den fördelen, att vi få läsa dem i lugn och ro. Tre af finnarna här hör till klubben, ty reglerna äro ganska stränga. Man måste ha´ mycket klara begrepp i tidens brännande frågor, och någon af de gamla medlemmarna måste gå i borgen för, om en ny medlem kan intagas. Nog har jag grym lust att resa till Stockholm, men måste nu väl gå upp ändå första gången, i synnerhet som jag lofvade kom-ma i telefonen. Så godt kan äfven detta vara, ty nu slipper man alla extravagan-ser här på lördagskväll, och där går det mycket stillsamt till, ty vi sammanträda ej på något värdshus.


Jag skrifver ej denna gång hem, ty de fingo ett ganska långt bref av mig med sis-ta båten, men om du nu händelsevis skulle råka någon af dem, så hälsa dem från mig. – Om detta bref är litet si och så, kan jag ej rå för, ty snickarna håller på med min dörr och bultar på värre. Den gamla dörren var söndersparkad, så att jag får en ny, tack vare den, som bodde här före mig, ty han har fått betala tio kronor för dörren.



Efter kvällsvarden brukar jag gå ned till stora klubbsalen och läsa tidningarna. Det är så skönt att efter maten intaga en bekväm ställning i något soffhörn och höra på pianomusik, ty alltid är det någon där som kan spela. Det är dessutom så trefligt, ty där serveras ej i vanliga fall, utan om man vill hafva något starkt, så måste man taga det upp på sitt rum. Vaktmästaren håller oss sedan med kaffe och varmt vatten, men det är en fördel för mig, som ej ännu har någon soffa med bord, att jag slipper alt bjudande. Jag ämnar vara utan soffa kanske hela året och öfvertager sedan någon gammal, när äldre årskursen har tenterat ut. – Nej, nu måste jag väl redan sluta och inte taga ditt tålamod altför mycket i anspråk. De sedvanliga hälsningarna till alla de dina. En hjärtlig puss sänder din egen

Atte



Ultuna den 27 november 1903


Kära, älskade Anna!


-----


Det käns rätt skönt att nu för alltid ha´ sluppit alla dissektioner, ty det blef gans-ka långtrådigt i längden, då arbetet ej ville räcka till för alla, utan en stor del satt nere på ”asis” framför den öppna spisen och firade brasa och förde ett värre le-bens. Vi hade i dag ledigt från klockan tio, ty vi få först i nästa vecka börja på laboratoriet, och jag hoppas, att det blifver trefligare än att karfva om en gammal häst, som till sist höll på att ruttna ifrån oss. Doktor Åderman hade sedan på torsdagen ett längre och större sortens förhör med oss, och han klådde oss gans-ka grundligt om saker, som vi tänkte, att han ännu ej skulle beröra. Han har för-resten lucksat oss flere gånger, ty han har alt med ens sagt sig nästa dag anställa förhör med oss, och man har då alltid läst litet, och repeterat i synnerhet musk-lerna sedan där nere på hästen för hvarje sådan gång, så att man småningom lärt sig dem, och nu först i går tog han oss riktigt på det hala. Hästen har, som du kanske redan vet, 463 muskler, ehuru vi inte behöfver kunna alla, men det är ändå ganska inveckladt, ty doktorn pekar på en muskel, och då måste man redo-göra, hvad den heter, hvarifrån den tager sin början, och hvar den fäster, samt dessutom till hvilken nytta hästen har den ifrågavarande muskeln, och då det finns en sådan mängd af dem, och alla ha´ sina skilda funktioner, så vill man nog lätt blanda.


Vi hafva genast ett möte i och för spexet, som blifver i nästa lördag om en vecka, så att jag skall gå dit ned och komma sedan och fortsätta brefvet, ty sam-manträdet lofvar blifva ganska stormigt, ty några äro förargade för att Källar-mästarn med fru komma att enligt föregående sammanträdets beslut inbjudas till spexet. Nu ha´ några medlemmar yrkat på nytt möte, och skola rösta omkull föregående sammanträdets beslut.


Nu är jag i tillfälle att fortsätta brefvet, och dagen har under tiden lidit ganska långt, ty klockan visar en kvart på elfva. Det var nämligen så att vistbolaget, till hvilket Kalle hör, saknade sin fjärde man, och de andra ville nödvändigt spela, så att jag uppoffrade mig, och vi sutto inne hos Kalle ända tills nu. Här går det ganska gemytligt till, ty ännu ha´ hvarken Kalle eller jag skaffat oss soffa och bord, och därför lånade Kalle ett bord af Granlund, och jag kom med min ytterst bekväma korgstol, och där sutto vi sedan i Kalles vis à vis möbler ganska tarf-liga rum. Kalle har haft stor otur, ty han har fått nätt opp ”kåkens” sämsta rum.


I dag då vi voro i staden besökte Kalle och jag Ultuna möbeljude, men han ville hafva 30 kr i hyra för två år för en soffa, som kostade 75 kr, en ganska nätt pro-cent. Han skulle dock få in i måndag ett par billigare, och då hoppas vi få våra rum litet trefligare. Det är en ganska underlig karl, den där möbeljuden, som han allmänt kallas, ty han bestämmer ett pris för en soffa t.ex. 10 kr, och då säger man bara åt honom, att han skall köra ut den hit, men då han om hösten kom-mer för att kräfva in dessa tio kronor, så är vanligtvis ingen hemma, och han får gå från dörr till dörr och knacka på utan resultat, någon gång kan han dock slip-pa in, och då får han fyra kronor i stället för tio, och om han då vågar säga nå-gonting, så blifver han ordentligt utkörd. Han lär ha´ varit här på hösten, och ville fara af med alla sina soffor, och tog också en stor del bort och lofvade då att aldrig mera hyra ut åt ultunare, och därför vill det vara litet svårt, men om man nu betalar kontant, så tror jag, att han dock tinar upp. Han trodde oss inte, fast vi påstodo, att vi nog skulle hålla dem ordentliga, ty, som han sade, jag kän-ner nog ultunare tillräckligt väl.


Spexet blifver också först i morgon om två veckor, och det ser nog att arta sig ganska trefligt, ty festkommittén hade nu till detta möte sitt program färdigt, och om Greta och Inni hafva lust att komma ut, så skall jag i morgon, då jag res till Stockholm, framkomma med mitt projekt. Tillställningen tager sin början klockan half sex med kaffe och sedan lärarna med sina fruar och de inbjudna damerna doppat en stund, går ridån upp för ”Skandalen i natt” spelad af bara herrar. Denna pjes torde taga i anspråk något öfver två timmar, hvarefter vi alla med hvar sin dam tåga ned till syltan, där en splendid supé med viner och annat godt serveras. Efter supén börjar dansen, som nog torde räcka in på småtimmar-na. Här i Sverge brukar man vanligtvis dansa en hel dans med samma dam, men nu på spexet stiger någon efter första valsen upp och skriker: ”Fritt val!”. Här-med uppstår inte någon stelhet, ty nu behöfver man ej dansa hela dansen med en och samma. På Ultuna balen i februari blifver det nog högtidligare, ty då gäller ej något fritt val, utan man måste på förhand försäkra sig om danser hos sin skö-na och blifver då antecknad på programmet. Få nu se om inte Greta och Inni komma, ty jag tror nog, att de skulle få det mycket trefligt. Skada att du inte kan komma, ty det vore nog tusen gånger trefligare.


Vi få tre veckor julferier, men när de börja kan jag ej ännu säga, men de flesta tro dock, att vi äro lediga redan lördagen den nittonde december, ty söndagen kommer ju på, eljes hade vi väl nog fått gå till den tjugonde första.


God natt nu med dig, min egen älskade Anna. De hjärtligaste hälsningar till eder alla från din egen tillgifne

Atte



Ultuna den 4 december 1903


Kära, älskade Anna!


Jag har riktigt haft illa att vara hela eftermiddagen, ty jag har haft en känsla in-om mig, att du varit ledsen på mig. Efter middagen var det nämligen min me-ning att sätta mig ned och skrifva till dig, och sedan läsa och räkna helt snällt matematik, men däraf har blivit intet. Jag hade knapt hunnit på mitt rum, förr än Kalle kommer in och säger, att han är bjuden till Boije på ett kortparti, och i och med detsamma träder Boije in till mig, och skall ha´ mig nödvändigt med sig. Man vill nu ej så helt separera sig, och därför beslöt jag mig för att gå ned till honom, och där hafva vi sedan hållit på ända till klockan sju, då vi begåfvo oss ned på kvällsvard. Ynglingarna ha´ nu gått förfärligt ihop med mig, att jag skulle komma och fortsätta, men jag var denna gång ståndaktig, och påstod mig måsta skrifva bref och läsa matematik, som jag äfven ämnar göra, bara jag slutat mitt bref till dig, ty i nästa fredag har första gruppen skriftlig tentamen, och jag skall nu försöka, om man ej skulle hinna blifva färdig till dess, ty eljes måste man vänta ännu en vecka, och ju förr dess bättre.


Underligt nog hade jag en förskräcklig tur i kortspel, och detta föranledde mig mången gång att tänka, det du nu vore riktigt illa ledsen på mig, ty den som har tur i kortspel, han har – säger man ju – ej tur i kärlek. Jag har haft hittills alltid otur, ty före denna gång har jag varit med om två kortpartier, och då förlorat hvardera gången, och därför har jag varit helt förskräckt, men du måste lofva mig att ej vara ond på mig.


I går läste jag matematik ända till klockan tolf, och då var jag ganska trött, ty vi hade haft skogshushållning två föreläsningar på eftermiddagen och dessutom va-rit hela dagen till två upptagna på laboratoriet. Det är dock ganska trefligt att la-borera, och i går framställde jag koncentrerad salpetersyra, och ännu en annan analys. Vi ha´ dessutom en så treflig och hjälpsam lärare, som handleder oss på labbis. Han heter Pettersson och är egentligen ingenjör till yrket. Här på Ultuna går han under namnet ”Mejeri Pelle” ty han föreläser i mejerilära.


I dag på förmiddagen voro vi lediga från klockan tio, och då måste jag gå till staden, för att bankerna äro endast öppna på förmiddagarna, och min kofva hade minskats betydligt. I morgon äro vi åter lediga från samma tid, och då har jag lofvat visa Granlund, hur man löser andra gradens ekvationer, ty han påstår sig ha´ glömt det. Granlund ämnar resa hem redan kanske i morgon vecka, och det vore rysligt roligt att få följa med, och kunna en gång igen på bra länge krama om dig riktigt ordentligt. Kalle kommer troligen ej att resa, ty man hade försökt få pass, men det har ej lyckats, hvarför han kommer att jula hos släktingar, men påstår sig dock genast efter jul återvända hit till landet, så att om Leo reser hem, så tror jag, att jag stannar här. Kanske jag dock firar julaftonen i Stockholm – fast på tu man hand med mig själf – men återvänder nog genast igen hit, ty jag har hört af en och annan, att de ämna ligga så godt som hela julen här, ty dels blifver det för dem billigast, dels kunna de äfven idka sina studier i fred och ro. Jag har nog dessutom ett och annat att läsa, ty vi måste tentera tre ämnen före första mars och bl.a. anatomi, som nog räcker närmare en månad att läsa på.


I morgon kväll skall jag gå på finska klubben i Upsala, och Leo har smått lofvat att komma från Stockholm. Han torde dock ej hinna komma ut hit, ty han är egentligen vakthafvande elev på veterinär institutet, men han skulle försöka skaffa någon annan i stället. Jag kan ju nu taga så bra emot honom, då jag har en präktig liggsoffa.


Nej, nu måste jag sluta för denna gång, ty klockan lider. De hjärtligaste häls-ningar och många, många pussar från din egen

Atte



Ultuna den 9 december 1903


Kära, älskade Anna!


Jag höll alldeles på att glömma både dig och matematiken, ty efter det posten kom, så läste jag till först ditt bref, och sedan satte jag mig i hörnet av min be-kväma soffa och började på att studera Åbo Tidning, som Mamma sände mig. Det är ändå en fläkt från hemlandet, då man ser den gamla och välkända tid-ningen, och man vore frestad att läsa hvarje liten notis och annons, om man inte vore så upptagen.


Då jag kom hit till Ultuna, hade jag den åsikten, att vi ej skulle få så synnerligt med arbete före julen, men nu har det visat sig, att man ej riktigt vill hinna med alt, som man dock borde göra undan. Det är i synnerhet anatomi och oorganisk kemi, som jag borde läsa, men båda dessa ämnen få nu blifva till julferierna, och hoppas jag då få bättre tid. Hvardera dessa ämnen äro rätt svåra och långa, och man påstår här, att det åtgår till oorganisk kemi hela fem veckor, och då tenta-mens tiden för dessa ämnen går ut redan den första mars, så vill det nog blifva svårt att hinna, ty under samma tid skola vi ännu tentera Ytterlära, uti hvilket vi ännu ej hafva haft föreläsning, och jag antar, att vi få det först efter julferierna.



Efter kvällsvarden –


Jag tänkte skrifva mitt bref färdigt, tills vi skulle gå ned på syltan, men Kalle knackade en half timme tidigare, och ville ha´ mig ut att gå. Det är nog skönt att i mellanåt få sig litet motion, ty i allmänhet saknar man alt sådant här på Ultuna. Vi äro ju hela förmiddagen upptagna, och efter middagen hvilar man sig hälst ett litet grand, ehuru vi ej alltid hafva tid till det ens.


I fredag måste jag troligtvis gå till staden, för att skaffa åt Greta och Inni kvarter öfver natten, ty det länge beramade spexet skall nu i lördag gå af stapeln.En del af stora klubbsalen har redan tagits till scen, och kulisserna äro alla redan upp-slagna. I nästa fredag blifver det general-repetition, och då kommer gårdens folk att få öfvervara.


I dag till middagen hade vi någonting, som jag aldrig förut ätit, nämligen nypon-soppa, och jag måste värkligen tillstå, att sedan jag kommit hit, så har jag ej er-hållit en så god rätt. Aldrig hade jag hört, att man af nypon kunde tillreda någon-ting så välsmakligt.


Det var i ”Grefvens tid” vi kommo hit till Ultuna, ty i dag läste jag på tidningen, att från och med nästa år skall afgiften ökas till 1.200 kr för utländningar. De frukta för att tillströmningen skall blifva altför stark och försöka förebygga det-samma genom att höja afgiften. Vi finnar, som nu äro här, slippa naturligtvis äfven nästa år med den vanliga afgiften. – Det är nog eget, ty en tredje del af första årskursen består af finnar. – Nej, adjö nu med dig, min älskade Anna, Många pussar från din

Atte



Ultuna den 11 december 1903


Min egen älskade Anna!



-----


I dag klockan åtta på kvällen var det general repetition, och då var hela gården församlad i salen. Det gick nog ganska bra, ehuru de spelande till en början voro litet nervösa, så att ridån i första akten fick falla i midten ned, men gick dock om en stund åter upp för att fortsätta stycket utan vidare äfventyr. Våra utklädda da-mer äro ganska söta, men deras grofva röster förefalla något störande.


Nej nu måste jag väl sluta, ty du får ej tillslut reda på mina kråkfötter. God natt med dig, min kära Anna och många pussar från din egen

Atte



Ultuna den 13 december 1903


Kära, älskade Anna!


Nu är då ändtligen spexet öfver, och jag tror, att det hos alla har lämnat ett mycket fördelaktigt intryck. Det var så roligt, ty Greta och Inni påstodo sig haf-va riktigt trefligt, ehuru vi hade små missöden i början, ty vi höllo på att blifva utan landå, och dock hade jag sist dagen förut varit inne hos åkaren och påmint honom om det. Men efter något öfver en timmes krångel erhöll jag dock till sist, och du må tro, att jag mer än en gång var förargad och otålig, och det är ej så skildt roligt, ty då vill jag ej riktigt kunna behärska mig. Själf försöker jag att vara så precis som möjligt och därför kan det harma mig så till den grad, då man får vänta, och detta bara därför, att folk ej håller öronen öppna. Greta och Inni försökte nog lugna mig och slog alt till skämt, men ändå var jag nog rysligt ner-vös, men det försvann dock så småningom, då man sist och slutligen efter sju sorger och åtta bedröfvelser satt välbärgad i en bekväm landå.


Själfva teaterstycket lyckades rätt bra, och du får nog höra väl muntligen af Gre-ta, då hon om åtta da´r åter får vara hemma, hvilket äfven förunnats mig, om ej den förbaskade o.s.v., men det tjänar ej att återigen förarga sig, ty saken förbätt-ras ej därigenom. Mina damer gjorde värkligen ett mycket fördelaktigt intryck på alla ultunensare, och ännu efteråt hafva de kommit och tackat mig, som be-styrt om så trefliga damer till spexet. Det var i synnerhet Greta, som de särdeles voro förtjusta i, och i dag gingo en Killander från äldre årskursen och jag till Up-sala för att följa Greta och Inni till tåget, som reste 9.50.


Efter det jag närmare fyra återvändt från staden , dit jag följt mina damer, så fick jag ej ännu gå till hvila, ty då alla damerna rest, så stannade herrarna nere och hade ställt till Klubb, och doktor Åderman var äfven en af de sista som gick. Ehuru klockan ej är mera än tio på kvällen, så känner jag mig dock ganska matt, ty efter half fem gick jag till hvila, men var dock åter klockan åtta i ordning, för att hinna äta litet innan vi gick till tåget. Det var Killander som föreslog, ty jag hade ej tänkt gå, då det blef så sent, och Greta och Inni tyckte äfven att det skulle vara onödigt att traska den långa vägen. Det är en rätt sympatisk man vän-nen Killander, och jag för min del har genast från första stunden tyckt nästan mest om honom. I nästa lördag resa vi tillsammans till Stockholm, och Killander fortsätter sedan på söndagen hem.


Om det på något sätt lugnar dig, så kan jag meddela dig, att jag ej blef presente-rad för en enda af de svenska damerna, ty jag hade ej så grym längtan efter dans, och för det mesta föllo de mig ej i smaken, ty jag har ganska stora fordringar på en kvinna, och de svenska förefaller merendels som ena riktiga hönor med lite´ tomt skal omkring sig.


Jag skrifver ej längre denna gång, utan du får nu nöja dig med dessa korta rader. I nästa vecka får du höra närmare af Greta. Flickorna tyckte att mina gardiner sutto väl. Många hälsningar till alla och många pussar från din egen

Atte



Ultuna den 16 december 1903


Kära, älskade Anna!


Tack skall du ha´ för ditt bref, som kom hit för något öfver en timme. Det enda trefliga, som man ännu har, är att gå och vänta på posten från hemlandet, ty eljes förefaller det mera bedröfligt och värre blifver det, bara man gifver sig till tåls. Man går här dagen igenom i en fullkomlig slöhet och saknar intresse för alt. Man skulle hafva bort tentera matematiken, men jag har uppskjutit det i det längsta, och måste nu taga ihop med mera allvar, ty i nästa fredag går sista resur-sen. Hvarje gång man får tag i en bok, läser man eller bättre genomögnar blott flyktigt här och där, och det vill ej gå, ty tankarna äro fjärran långt borta från alla böcker.


Det kändes, må du veta, rätt tungt, då jag kom från laboratoriet och såg en landå stå framför stora ingången, och då kusken på min fråga svarade, att det var fin-narna, som skulle resa hem, och då jag hinner in, så möter jag äfven Granlund, som var resfärdig. Det var nog med ett visst vemod, som man trädde in i sitt rum, och tankarna började genomkorsa ens hjärna, så att man tillsist ej kunde tänka en redig tanke, utan jag skyndade ut, för att hälst i någon mån skingra min dysterhet, men det ville vara rent omöjligt. Jag var dock ute, tills tiden kom, att vi skulle gå på syltan, men ehuru maten var ovanligt nog rätt ätbar, så ville det dock ej smaka, utan jag stökade alt i en hast undan, och begaf mig åter på mitt rum. Till sist kunde jag dock ej stanna för mig själf, ehuru jag tidigare hade be-slutit, att efter middagen skulle jag genast skrifva till dig en gång igen ett längre och ordentligare bref, utan då jag hörde, att Kalle gick förbi mitt rum till sitt, så kunde jag ej låta bli att gå och knacka på hans dörr, för att för en stund åtmin-stone slippa all dysterhet. Men ej ens nu, ty Kalle är ju i samma predikament, och återigen kom man till detsamma.


För att muntra oss upp ett litet grand, behöfdes i sanning mycket, men detta lyckades åtminstone delvis skeppar Julin göra. Han är bara 18 år gammal, men en liten och pigg pojke, som bor vägg i vägg med Kalle, och vi tre bruka alltid sitta inne hos hvarandra på kvällarna. Julin har varit till sjöss ett par år och är en mycket bra och treflig kamrat, så att vi bilda – må du tro – kåkens nästan hyggli-gaste bolag. Inne hos Kalle sutto vi till närmare fyra och drucko vårt eftermid-dags kaffe, som nog smakade bra, då man ätit en så hastig middag. En god sak är äfven, att jag nu lärt mig spela bräde, och det skingrade nog tankarna en stund, då vi efter kaffet togo oss med skeppar Julin två parti bräde, medan vi voro nere i Klubbsalen och väntade, att vaktmästaren skulle anlända med dagens post.


Du måste förlåta mig, att både stil och altsammans förresten är mer än slarfvigt, men man är ganska nervös och handen har ej den tillräckliga stadgan, ty nu har så att säga första slaget kommit, ty om det vore andra tider, så hade äfven jag fått följa med i dag, men man måste taga sakerna, som de komma, ty i nästa lör-dag drabbas man åter af samma elände, och man vet ej, när det värsta kan in-träffa, ty det är svårt att tänka sig något ännu värre.


I denna stund som är vet jag ej ännu, hur man skall fira sin jul, men det ser dock af alt så ut, som man skulle blifva ensam om den, och kanske detta är det bästa, ehuru det förefaller svårt, ty jag kan ej tänka mig en jul utan alla sina egna, utan den trefliga, högtidliga granen med sina många ljus och goda saker. Hur alt till sist skall gå, kan jag ej föreställa mig, ty att sitta alldeles ensam hela den långa aftonen och de långa helgdagarna blifver ej så roligt, men jag gör nästan detta hällre, än att jag måste röra mig bland främmande människor, hvilka dock alltid måste känna sig generade af mitt sällskap. Hvarför skall jag pina andra med mi-na sorger, det är nog tillräckligt, att jag håller dem för mig. Med Leo hade det varit detsamma, ty han hade väl ej känt sig besvärad af mitt sällskap, men nu har han ju rest ifrån och lämnat mig i sticket. Kalle reser först den 22:dra och har lofvat återvända genast på nyåret, men det är dock en tid av cirka tio dagar, som man får försöka fördrifva, dock kommer väl varje dag att räcka som ett helt år. Måtte man hafva då större energi än nu, ty då kommer det till sist att gå illa för en. Om man hälst hade någon egen att vända sig till – men förgäfves.


Om du händelsevis träffar någon där hemifrån, så hälsa dem från mig. Jag borde nog skrifva till dem, men ehuru hjärtat är fullt, så kännes det dock svårt att göra det. Jag har blott skickat ett kort till Mamma, som var af den vänligheten att skrifva ett mycket trefligt, litet bref till mig. Jag läste just igenom det, som jag skrifvit, och märker att det är bäst att i tid sluta, ty det är ej så särdeles trefligt för dig att läsa detta rådd, men jag är för tillfället mer än upprörd. Ännu i kväll borde jag läsa, men kan jag värkligen ej begripa, hur man skall kunna göra det. De hjärtligaste hälsningar till er all, och många varma pussar från din

Atte


Ultuna den 25 december 1903


Söta, älskade Anna!



----



Nu vill du väl litet höra om min julafton. Egentligen är det ej så mycket att skrif-va om, ty den var just inte af de minnesrika, men dock torde den ej råka så has-tigt i glömska, ty den var den första, som man fick fira utom hemmet och nästan på tu man hand med sig själf. På förmiddagen var jag sedan till Upsala och gjor-de små juluppköp, och återvände sedan hem till middagen. Alt artade sig att blif-va rätt kusligt, ty en af kamraterna stannade på middag i staden, och källarmäs-tarn var borta, så att vi fingo ej annat än biff på hästkött och därtill lite´ soppa. Då vi efter middagen hunnit upp i byggningen, så visste vi ej, hvad vi skulle göra för att fördrifva tiden, och jag var redan beredd på att taga mig en lur, ty jag kände mig ganska trött, men min kamrat Ljungström tyckte, att det ej gick för sig, att sofva bort julafton, utan jag gick då in till honom, där vi drucko kaffe och därtill ett glas cognac för att hälst i någon mån lifva upp oss, men det ville ej gå, ty minuterna formligen syntes oss som timmar, när vi då och då sade någon mening, för att bryta dödstystnaden i den ödsliga kåken. Sist hjälpte ej annat, utan vi måste taga fram kortlapparna på julaftons eftermiddag, och då gick det bättre, ty tiden gick nu fortare och snart var tiden inne, att vi kunde få posten, och då sökte vi oss med tillhjälp af ett stearinljus fram genom de mörka ödsliga korridorerna ned till klubblokalen, och när vaktmästarn kommer, så säger jag åt honom, att i dag har jag väl ej något bref, och döm då om min förvåning, när jag får ett med din handstil. Det var brefvet, som jag saknade, och hvarom jag redan skrifvit till dig. Kanske detta var ödets skickelse, att ej brefvet kom mig till hands förr än i går, ty hade jag fått det tidigare, så misstänker jag, att jag nästan skulle kommit hem, om inte ja, jag höll på att skrifva någonting, som jag sedan skulle hafva ångrat, hvarför det är bäst, att det förblifver oskrivet. Alt nog det var mycket trefligt att få ett oväntadt bref från dig, och det började dessutom blifva drägligare, ty vår tredje kamrat Åhlén kom från staden, och snart var klockan sju, då vi skulle få vår julmat. Denna gång behöfde vi ej äta nere på syltan, utan det var dukadt åt oss uppe i källarmästarns privatvåning. Hela tiden vi åto brann granen i deras matsal, och frun hade lagat riktigt trefligt med vin och andra goda saker. Efter detta var dagen i det närmaste för oss slut, ty vi gingo så småningom upp på våra rum, och klockan var en kvart i nio, då jag redan låg i min säng. Jag läste dock en af de böcker, som jag erhållit till julen. Det var Selma Lagerlöfs ”Nina”, en rätt treflig och lättflytande flickroman.


I dag på morgonen klockan fem foro Ljungström och jag till julottan i Upsala domkyrka, och det var mycket intressant att se en af Sverges förnämsta kyrkor i full upplysning. Vi kommo nog en half timme för tidigt, men se´n också var det svårt att få plats, ty kyrkan blef inom kort öfverfyld af människor.


Nu har du fått en något utförlig beskrifning om min julafton och juldagsmorgon, och i det hela taget har det ju gått mera enkelt och stillsamt. Adjö nu min egen raring och måtte din jul varit mera innehållsrik. Hjärtliga hälsningar till de dina och många varma pussar från din egen

Atte


Ultuna den 31 december 1903


Kära, älskade Anna!


----


Här på Ultuna hafva vi just så mycket snö, att marken lyser hvit, men något slädföre har här ej ännu varit. De senaste dagarna hafva dock varit utomordent-ligt härliga, och vi hafva då och då tagit oss en promenad ned till det förtjusande Flottsund, som ligger vid Fyris åns utlopp i Mälarn. Där finnes ett litet utvärds-hus, som äges af brovakten. I går sist voro Boije och jag där och drucko vårt för-middagskaffe. Här var nämligen mycket otrefligt, ty de hålla på och städa i alla rum, och korridorerna äro fulla af dammiga möbler. Dessutom voro vi i går på tu man hand i kåken, och då var det ju lämpligt att taga sig en promenad.


På eftermiddagen var jag till staden, och det var min mening att göra min upp-vaktning hos fröknarna Wahlberg, ty jag hade ej alls varit hos dem, ehuru de så bedt mig komma, men där råkade för tillfället vara en massa med gamla tanter, så att jag afstod genast och lofvade komma någon dag senare. Klockan var då omkring sex, och jag skulle möta Åhlén vid tåget, som kommer klockan åtta från Stockholm. Nu återstod det ingenting annat för mig än att gå gata upp och gata ned, ty jag hade ej några andra bekanta i staden. Det var minsann ej så tref-ligt att måsta vanka omkring i dystra tankar, och ofta då jag råkade titta in ge-nom något fönster, så blickade den vänliga julgranen emot mig. Till sist blef detta dock för odrägligt, hvarför jag gick till stationen, löste mig en perrong-biljett och satte mig i andra klassens väntsal för att fördrifva tiden genom läsan-det af ”Svenska Dagbladet”.


Adjö då min egen rara Anna och Godt nytt år önskas eder alla på Saaris af din egen

Atte



Ultuna den 23 april 1904


Älskade Anna!


Nu skall jag sända dig några rader med vännen Ni-Claes Roman, som efter en stund ämnar sig till Stockholm. På torsdagen tenterade vi sedan, Skeppar Julin och jag, och vi tyckte att det gick nog mera bra. Jag ville ej fråga om betyget, ty dels brukar inte Ingenjör Ullberg säga det, dels tycker jag, att det är genant att fråga. Betyget i byggnadslära är dessutom beroende af ritningen, i synnerhet byggnadsritningen och af kostnadsförslaget, som man måste göra på detsamma. På torsdag kväll voro sedan Hedlund, Löjtnant Atmer och Kalle på ett spelparti hos mig, och det var rätt trevfligt att få känna sig riktigt lös och ledig. Vi spelade till närmare tolf och sutto sedan och pratade ännu en half timme. Skönt var det nog att komma sedan till sängs, ty jag hade ju varit uppe sedan fem på morgonen och läst de sista två dagarna rätt bra.


I går slutade jag labben för i år, så att man har då igen någonting bak ryggen, ty med detta har jag för alltid lämnat de kvalitativa analyserna i organisk och oorganisk kemi. I början på maj har jag tänkt tentera ytterläran och någon vecka därefter hofbeslag, så att det är ett par rätt trefliga ämnen, som man nu i den närmaste framtiden kommer att syssla med. Detta är nog mycket bra, ty nu då det är vår med härliga, vackra dagar som vi nu på den sista tiden ha' haft, så vill det vara svårt att sitta inne och plugga något svårsmält ämne, ty knapt kunde man sitta inne och läsa byggnadslära, som dock är mycket intressant.


I går började Ultunensarna att gå i studentmössor, ty det är en gammal sed, att vi gå någon vecka tidigare här på landet, än hvad den öfriga allmänheten brukar. Efter middagen gingo sedan Åhlén, Broomé, Hedlund, Granlund och jag alla i studentmössor till Flottsund och drucko vårt eftermiddagskaffe där, och du må tro, att vi njöto af den sköna våren med den ljumma vestanvinden. Det var nog alt annat, än att sitta inne och plugga och det blir nog ännu svårare längre fram, då vi få vår segelbåt i ordning. Därför är det bäst att försöka tentera undan så mycket som möjligt.


I morgon måste jag försöka skrifva hem, ty det är bra länge sedan jag sist skref. Nu måste jag sluta, så att brefvet hinner med. De hjärtligaste hälsningar till alla och många pussar från din

Atte



Ultuna den 31 maj 1904


Min kära, rara Anna!


Det är alt litet länge sedan jag sist skref till dig. I söndags var det nog min mening att sända dig några rader, men jag vet värkligen ej, hur hela dagen gick, utan att jag kom mig för att göra det. På förmiddagen satt jag på tu man hand med Kalle och drack choklad. Efter middagen gingo åter Granlund, Kalle, von Post, Hedlund och jag ned till Flottsund för att dricka kaffe, men Kalle, von Post och jag återvände redan med sex båten, så att nog skulle jag ju strängt taget haft tid att skrifva, men det är alltid så, att ju mindre man har att göra, dess mindre blir det äfven uträttadt.


Det är märkvärdigt hvad det går trögt att läsa under dessa vackra dagar. Hettan gör nog mycket till och vädret lockar en ut. Hädanefter måste jag försöka gå upp klockan fem, ty då har man åtminstone läst två timmar, och det gör nog rätt mycket. Dessutom hafva vi de sista dagarna haft rätt bra med föreläsningar, öfningar och exkursioner, och efter dessa vill man alltid vara mer eller mindre trött, eller också bör man taga sig ett parti tennis och till sådant kan hela dagen gå förr än man vet ordet af. I dag t.ex. hade vi först tre föreläsningar till elfva, sedan mikroskopi mellan elfva och två samt till sist nationalekonomi mellan fyra och sex och på sådant sätt är både för- och eftermiddagar förstörda, och inte har man förresten lust att genast sätta sig ned och plugga. Du kan ej tänka dig, min söta Anna, hur jag längtar att ferierna snart skola komma, så att man åter får känna på litet annat än detta evinnerliga ett och detsamma. Egentligen aldrig någon omväxling, utan då man om morgonen hör klockan ringa, så vet man, hvad som förestår en.


– Nu har klockan lidit rätt ansenligt, så att jag skall väl söka mig till sängs. God natt med dig, rara Anna, och många otaliga pussar från din

Atte



Ultuna den 17 oktober 1904


Snälla Pappa!


I går erhöll jag Pappas bref, och får jag på det hjärtligaste tacka därför. Enligt detsamma ser jag, att mitt senaste bref till hemmet ej ännu har kommit fram, men hoppas jag, att så allaredan skett. Pappas penninggåfva har nog ordentligt kommit fram, och är jag nu i tillfälle att yttermera tacka Pappa för den vänliga hågkomsten.


Den sista tiden har man haft mycket att tänka på, ty i nästa torsdag försiggår här en större fest. Ett ganska stort ansvar hvilar på mig, ty jag är för tillfället kårens klubbmästare och måste såsom sådan öfvervaka det hela. En liten vinst har jag dock därigenom, att jag går fritt, och detta vill ej säga så litet, ty sista året kom festen på öfver tjugo kronor. Sedan om en tio dagar kommer åter hälsnings-festen, och då går jag åter gratis, så att det är nog rätt lönande att vid denna tid vara klubbmästare. Man får dock skrifva upp noga, ty om någonting fattas vid inventeringen af kårens varor, så blir det klubbmästaren, som får ersätta. Först blir det middag för äldre kursen, och vi tåga ner till syltan straxt efter det exa-men slutat under tonerna af Ultuna marschen, spelad af regements musikkår. Vi ha nämligen hyrt en sextett, som får underhålla oss med musik från klockan 3 till 12 på natten. Efter middagen blir det kaffe med avec i stora samlingssalen, och jag tänker att detta kan räcka till omkring sju. Klockan nio håller sedan hela elevkåren supé för lärarna, och hela tillställningen slutar nog ej förr än långt in på småtimmarna. I ett senare bref är jag i tillfälle att närmare redogöra för festen. Af alt kan Pappa bedöma, att den blir ej så billig, och därför kan det vara bra, att jag ej behöfver tänka på den ekonomiska sidan af saken. Dock är man i en viss spänning, att alt skall gå ”som efter noter”, ty man är ej så altför van vid dylikt.


Nu skall jag sluta för denna gång. De hjärtligaste hälsningar till alla. Gunnis resa blef ju hastigt besluten. Jag har varit klasskamrat med en syster till första styrman Hjelt, som är en mycket präktig yngling. Pappas tillgifne

Atte